Sonat till Miriam

Recension kommer...

Kan du säga schibbolet?

av Marjaneh Bakhtiari - recension kommer....

Norwegian Wood

Norwegian Wood handlar om Toru, en ung man på gränsen att bli vuxen. Läsaren får följa honom under ett par år, med korta tillbakablickar från hans tonårstid, då han förälskar sig i sin döda väns melankoliska flickvän och samtidigt möter den livsbejakande Midori alltmedan han genomlider sina universitetsstudier. Gemensamt för dem alla är deras möte med död tidigt i deras liv och döden lägger sig som en mörk svepning över hela berättelsen. Toru är ensam och inbunden och är knappast killen som "bjuder till" och upplevs nästan som lite trist. Ändå blir boken aldrig tråkig. Språket är vackert och tonen nästan lite drömsk. Väldigt japanskt, på något vis (även om det är den första japanska bok jag läst...). Om jag ska framföra någon kritik mot boken så skulle det vara den lite trista bilden av kvinnornas sexualitet. Den känns inte helt trovärdig. Men å andra sidan är författaren en man och bokens berättare är en man, så det kanske kan förstås utifrån det. Men lite störande är det allt...

Pol Pots leende

Ruggigt välskrivet samhällsreportage av Peter Fröberg Idling om Pol Pots och folkmordets "Demokratiska Kampuchea". Eller som det sammanfattas i boken: "Ett kollektiviserat samhälle, tvångsarbete och summariska avrättningar. Ett land byggt efter den kommunistiska mallen. Robotmänniskor, kompromisslösa och utan medlidande." Och allt speglat i ett tillrättalagt propagandistiskt studiebesök som på inbjudan av regimen gjordes 1978 av en svensk delegation bestående av fyra välutbildade personer från vänskapsföreningen Sverige-Kampuchea som med Jan Myrdal i spetsen reser genom ett av 1900-talets mest omfattande massmord utan att se något av vad som egentligen pågår. Utan tvärtom entusiastiskt rapporterat efteråt som en storslagen folklig befrielse. Och som i Myrdals fall inte ens i efterhand vill inse att de hade fel och blev manipulerade! En dokumentär rysare som i 259 korta scener blandar dåtid och nutid till en tänkvärd mix.

Yacoubians hus

Yacoubians hus av Alaa al-Aswany handlar om människor som på ett eller annat sätt är knutna till det en gång magnifika, nu nerslitna, hyreshuset kallat "Yacoubians hus" beläget i centrala Kairo. I boken får man stifta bekantskap med den unga Hata, portvaktssonen vars karriärsdrömmar spolieras av hans enkla bakgrund och som sedemera driver honom till en grupp extremister, den homosexuella Hatim Rashid som framgångsrikt leder en tidning men som är på ständig jakt efter närhet så fort mörkret faller, den åldrande Zaki Bey med en omättlig aptit på vackra kvinnor, gnidna affärsmän och korrumperade män i maktens korridorer. Helt enkelt en ganska brokig uppsättning karaktärer.
Tydligen är det här världens mest sålda arabiskspråkiga roman - bara det kan vara en god anledning till att läsa boken för att ta reda på det är som lockar. Boken myllrar verkligen av alla dessa karaktärer, doftar exotiskt och fyller sidorna med ett färgsprakande sceneri. Men handlingen tar liksom aldrig riktigt tag om mig. Det finns inte en riktig början och slut för alla karaktärer. Någon gifter sig, en annan dör och för andra lämnas läsaren helt ovetande. Vilket känns lite irriterande. För de flesta går det utför (inte minst för bokens kvinnliga karaktärer) men för någon enstaka ser framtiden ljus ut. Kan inte påstå att jag får en stark längtan av att flytta till Egypten... Men, som i fallet med många österländska romaner, ger den läsaren en liten inblick i ett liv så olikt en Skandinavs och det är det som är behållningen. Kan förstå att den måste ha varit rätt provocerande i en kultur där homosexualitet inte är lika normaliserat som i Sverige och kanske läses den på ett annat sätt med arabiska glasögon på. Men jag är inte så insatt i arabisk kultur så för mig blir den mest en exotisk fläkt. Har för mig att jag läst att den blivit till film och jag kan faktiskt tänka mig att den borde göra sig rätt bra som film. Den går inte så djupt in på personporträtten att en film skulle förstöra något där. Summa sumarum tycker jag ändå att boken är läsvärd och intressant men det är inte "Book of the Year" för mig.

Sin ensamma kropp

I "Sin ensamma kropp" får läsaren följa en äldre kvinnas tankar som cirkulerar kring en längtan efter kroppslig närhet och en uppgörelse med ett, om inte mörkt, så ganska grått förflutet. Kvinnan bär på mycket smärta som ett resultat av ett känslostyrt liv med mycket litet utrymme för förtrolighet och närhet. De få gånger som hon gett uttryck för förtvivlan har lämnat ett avtryck av skamkänslor i henne och hon brottas med sig själv för att komma vidare.
Det är inte så ofta (läs aldrig) som jag läser om en äldre kvinna på det här sättet. Skulle tro att det är en ganska liten genre (om det nu kan kallas så). Kanske skulle jag heller inte ha valt boken om den inte uppmärksammats så mycket. Är väldigt glad att jag läste boken. Det känns nästan som att jag lärde känna en ny människa. Boken känns väldigtt trovärdig och jag köper det mesta som står i den, även om den bitvis är lite långtråkig. En sak som slår mig är att upplägget är ganska mycket "enligt regelboken". Hur många böcker har jag inte läst där författaren ger en hintom ett "lik i garderoben" eller ett "mörkt förflutet" alternativt en "dunkel hemlighet" som man som läsare får ta del av i slutet av boken. Det känns som ett gnaska gammalt beprövat knep för att upprätthålla läsarens intresse. Och visst, det fungerar väl ganska bra. Men inte är det speciellt banbrytande. Jag hade önskat att upplägget varit lite annorlunda. Dessutom upplevde jag inte "det mörka förflutna" som speciellt mörkt. Blev nästan lite besviken. Eller snopen kanske. Men boken är välskriven även om jag har känslan av att en garvad författare som Elsie Johansson kan svänga ihop en sån här bok på en kafferast...